Känslosamt
I onsdags var jag på filmfestivalen Vera här i Mariehamn. Såg 5 och en halv film. Grät två gånger. Skrattade några fler.
Första filmen var en dokumentation om en tjej som bodde här på Åland, ett år äldre än mig. Hon kom från en helt vanlig familj, inga konstigheter i bagaget och en trygg uppväxt. Men trots allt började hon med droger och det eskalerade snabbt till väldigt tunga grejer. Under en period när hon bodde i Vasa levde hon på gatan och var som de sa i filmen; en riktig pundare. Det gick mycket upp och ner men hennes liv slutade alldeles för tidigt. Hon hängde sig själv. När mamman i slutet berättade om hur det gick till, om hur saknad hon var och att värsta dagen på året inte var dotterns dödsdag utan hennes födelsedag (för då borde hon vara med!) då rann tårarna ner för mina kinder och från flera håll i biomörkret hördes snyftningar. Usch vad sorgligt... Jag kände inte henne men blev ändå väldigt illa berörd. Både för tjejens egen skull, för familjens skull men också då jag blev obehagligt påmind om en kompis vars liv inte är alltför olikt den här tjejens historia när allting började.
Den andra filmen jag såg hette "Ett andra hem" och handlade om ÅCA/Emmaus huset. Det som ska rivas nu i dagarna. Det var en tjej som gjort en dokumentär om det huset, allt vad det innehåller, vad det står för och vad det betytt för så många människor. Om de rika knösarna och politikerna som talar om "utveckling". Jag kan verkligen hata det ordet när det används av en viss typ av människor. På nåt sätt ska man alltid tycka om utveckling. Gör man inte det så stämplas en som bakåtsträvare, nån som håller fast vid saker för mycket, en onödigt känslomässig och gnällig person. Någon som talar om UTVECKLING däremot - det är en vilig människa det! Ett grönområde? Perfekt plats för utveckling! Röj ner och bygg bostadsområde! Ett träd? Bort med det! Inte kan vi hålla på och spilla tid på att gå runt det?! Det handlar ju om utveckling! Ett gammalt mejerihus? Med fina golv och charmiga kulturinspirerande lokaler? Nää vet ni vad! Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort! Såså lilla gumman, inte gnälla nu, det handlar om ekonomi förstår du, om uuuutveckling! Moderna lådor ska det vara! Fyllda med affärer, dyra lägenheter och VINSTindrivning. Hur ska annars samhället utvecklas? Genom folkfester? Gemenskap, mysig stämning och kulturnätter mitt i stadens centrum? HAHA nä vet du vad. Sånt ger ju inte PÄNGAR?!
Några av mina absoluta favoritögonblick från Emmausgården är när vi i Dunder hade vår första helt egna show under Kulturnatten 2010. När vi bytte om inne bland grejerna nere i loppisbutiken, sorlet och applåderna från publiken ute på gården där de trängdes för att få ståplats, de galna ombytena under modevisningen senare under kvällen tillsammans med alla de spännande nationaliteter från hela världen som jobbat för ÅlandEmmaus under sommaren, färglyktorna som spred ett varmt ljus över gården i augustinatten och stämningen av glada människor som umgicks på den folkfest som det faktiskt var.
Jag grät i slutet av den filmen också.
/Jonna
Första filmen var en dokumentation om en tjej som bodde här på Åland, ett år äldre än mig. Hon kom från en helt vanlig familj, inga konstigheter i bagaget och en trygg uppväxt. Men trots allt började hon med droger och det eskalerade snabbt till väldigt tunga grejer. Under en period när hon bodde i Vasa levde hon på gatan och var som de sa i filmen; en riktig pundare. Det gick mycket upp och ner men hennes liv slutade alldeles för tidigt. Hon hängde sig själv. När mamman i slutet berättade om hur det gick till, om hur saknad hon var och att värsta dagen på året inte var dotterns dödsdag utan hennes födelsedag (för då borde hon vara med!) då rann tårarna ner för mina kinder och från flera håll i biomörkret hördes snyftningar. Usch vad sorgligt... Jag kände inte henne men blev ändå väldigt illa berörd. Både för tjejens egen skull, för familjens skull men också då jag blev obehagligt påmind om en kompis vars liv inte är alltför olikt den här tjejens historia när allting började.
Den andra filmen jag såg hette "Ett andra hem" och handlade om ÅCA/Emmaus huset. Det som ska rivas nu i dagarna. Det var en tjej som gjort en dokumentär om det huset, allt vad det innehåller, vad det står för och vad det betytt för så många människor. Om de rika knösarna och politikerna som talar om "utveckling". Jag kan verkligen hata det ordet när det används av en viss typ av människor. På nåt sätt ska man alltid tycka om utveckling. Gör man inte det så stämplas en som bakåtsträvare, nån som håller fast vid saker för mycket, en onödigt känslomässig och gnällig person. Någon som talar om UTVECKLING däremot - det är en vilig människa det! Ett grönområde? Perfekt plats för utveckling! Röj ner och bygg bostadsområde! Ett träd? Bort med det! Inte kan vi hålla på och spilla tid på att gå runt det?! Det handlar ju om utveckling! Ett gammalt mejerihus? Med fina golv och charmiga kulturinspirerande lokaler? Nää vet ni vad! Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort! Såså lilla gumman, inte gnälla nu, det handlar om ekonomi förstår du, om uuuutveckling! Moderna lådor ska det vara! Fyllda med affärer, dyra lägenheter och VINSTindrivning. Hur ska annars samhället utvecklas? Genom folkfester? Gemenskap, mysig stämning och kulturnätter mitt i stadens centrum? HAHA nä vet du vad. Sånt ger ju inte PÄNGAR?!
Några av mina absoluta favoritögonblick från Emmausgården är när vi i Dunder hade vår första helt egna show under Kulturnatten 2010. När vi bytte om inne bland grejerna nere i loppisbutiken, sorlet och applåderna från publiken ute på gården där de trängdes för att få ståplats, de galna ombytena under modevisningen senare under kvällen tillsammans med alla de spännande nationaliteter från hela världen som jobbat för ÅlandEmmaus under sommaren, färglyktorna som spred ett varmt ljus över gården i augustinatten och stämningen av glada människor som umgicks på den folkfest som det faktiskt var.
/Jonna