Drömsk jul

Julen har varit bra. Mycket fina julklappar, bland annat mysig och fin vit (än så länge) luvtröja, presentkort på cykelhjälm och dubbdäck, snyggaste almanackan med klassiskt målade pin up-bilder (älskar sånt), iphonefodral, böcker, lykta till balkongen mm. Julklappen till mig själv får väl bli glasögonen jag varit och införskaffat mig. Med tanke på priset måste jag ha varit hemskt snäll i år.. Bild kommer säkert (inte) senare.

Har nu den bästa sortens dagar med sovmorgonar, filmtittande med Lisa, promenader och gomiddagar med familjen, häng med kompisar, kolla på spelning på pub bastun med efterföljande dans + en hel del choklad och annat som är för gott... Mitt nya liv börjar 2014, jag lovar!!!.......
Igår sågs sista avsnittet av Downton Abbey för den här säsongen. BUHU varför ska det vara slut?! Är på riktigt deprimerad över det. Tittade stressat på klockan var och varannan minut under programmet för att kolla hur mycket tid som fanns kvar att njuuuta. I absolutely love love LOVE it!


Så då var det avklarat. Tänkte egentligen skriva om något mycket viktigare, nämligen det jag drömde om. Det är ju något som alla alltid vill höra om för det är ju så intressant med andras drömmar.........?
Det är så att jag drömde att jag var kär. Eller att jag blev kär. Började ganska hemskt med att jag brottades med en jätteskorpion som såg ut som en jättemyra i ett väldigt trångt utrymme. Men när jag gick ut från det utrymmet (genom dörren som passligt nog stod öppen?) förvandlades drömmen till en dansbana uppe i en varmt upplyst paviljong. Minns att min mamma var där och pratade med någon bekant. Plus då killen jag blev kär i. Det var en som några av er vet vem är. Sen säger jag inte mer hahahah. Vi dansade lite men sen sprang vi två därifrån. Vi sprang ner för en bred trappa (tänk askungen-trappan), över en väg och genom en rundad öppning i en ofantligt stor tegelvägg. På andra sidan fanns den mest fantastiska vy över en stad i skymning. Jag tänkte att det kanske var Budapest, Prag eller nåt liknande. Fast det liknade inte alls på dem. Var mer som en gammal sagostad med mycket vatten och små promenadbroar som man gick på för att ta sig från en liten ö till en annan. Öarna var lummiga med gamla stenhus och sandfärgade ruiner och var som uppe på smala höga toppar. De såg ut ungefär som i Venedig fast alltihop var 50 meter ovanför vattenytan och mera glest mellan öarna. Där gick vi och höll hand, tog foton tillsammans, pratade och skrattade och det var alltihop väldigt idylliskt men ändå så verkligt.
Han tittade på mig och sa "Vet du, ibland är saker självklara. Man behöver inte fundera alls. Som när du frågade om vi skulle springa iväg och vara här tillsammans. Då finns det liksom inget annat svar än Ja". Och jag såg mig själv utifrån och tänkte hon där håller på att bli fullkomligt förälskad. Tänk att det blev så bra.

 (bild från min pinterest)

 

Jag vaknade och kände mig alldeles lycklig.

/Jonna