Alltid skrivs alltid med två "L"
I förrgår.
Jag och dansösen och killen med hatten åt middag på Arken garden. Vilka finfina kompisar alltså. De skrattar på helt rätt ställen, nickar och håller med i mina fullständigt kaotiska funderingar, pajjar min hand och låter mig inte gå på toaletten ensam. De rodnar inte då jag gör en loppa av servetten eller kastar pommes frites hej vilt omkring mig. Tvärtom säger de snällt en siffra så att jag kan använda loppan till dess syfte och så kastar de lite pommes frites själva så att alla ska förstå att så gör man i det bordet vi sitter i, det är inte alls så att flickan med det råddiga håret skulle vara galen.
Sedan träffar jag massa folk. Kvinnan i mitt liv, flickan som inte är 18, bruden som jag alltid tyckt virvlar runt på det mest fantastiska sättet (och vi satt våra kläder i en micro. konstigt nog är det jag funderar över inte varför vi la våra kläder där utan hur man hittar en micro på arken). Jag träffa en vacker kvinna i långt mörkt hår som jag aldrig träffat förut som kallar mig gullevännen. Jag frågar en annan tjej (som jag heller aldrig sett) om vad man ska ta sig att dricka, och flickan ger förslag sedan säger hon att hon heter Zandra med Z och att hon tycker jag är så söt så söt. "Tycker inte du också det?" fråga hon sin pojkvän men han var fortfarande lite sur att jag beställde Zandra med Z:s förslag på dricka och inte hans. Sedan träffar jag en man som visar mitten fingret och jag säger "det finns en anledning till varför jag har solglasögon" och så kramas vi. Han har jag träffat förr och det är alltid sådär. Jag träffa en hel del andra människor. Jag gjorde också en hel del andra saker. Typ prata med mig själv på en brygga, hoppa över ett två meters stängsel, höll fast vid en boj, satt och titta på en båt, åt chips från marken och mest av allt så prata jag. Alla ord ur munnen bara.
Jag ska sluta med något jag vill minnas att jag sa då solen gick upp.
"Gud satte mig på jorden för att underhålla människan."
Klart slut.
//Lisa