I natt vaknade jag av att ljud. Ljud som om någon gick och snokade i mitt rum. Jag tänkte försträckt "Nu har någon förrymd brottsling från Kumla anstalt brytit sig in i mitt rum på Kävesta och i sina slitna randiga pyjamas-liknande kläder kommer han att lunka (han haltar på ena benet efter att ha gjort det misstaget att han frågade två poliser i fängelset efter två smörgåsar till frukost och gärna med gurka istället för tomat eftersom han får utslag kring munnen) närmre och närmre min säng och efter att ha tittat, bara tittat på mig en stund kommer han att grabba tag om bordslampan och slå mig i huvudet och jag kommer dööööööö!!!". Så tänkte jag, där jag låg förestelnad av rädsla under täcket. Överlevnads instinkten sade åt mig "Fortsätt ligga stil. Låtsas vara död" och jag gjorde som den sa. Med armen helt lelöst hängandes över sängkanten. Plötsligt kände jag något mjukt mot min hand, ett... huvud (?) med mjuk och len päls (?) som så gärna ville att jag skulle pajja det över huvudet. "Vad i...?" tänkte jag. En mycket underlig akt från en massmördare skulle man tycka. Jag hörde ett svagt dunkande mot sängkanten som påminde mycket om då en viss hund viftar på svansen. Då kom allt tillbaka. Hela proceduren att säga hejdå till de vackra och snälla människorna på Kävesta, krama dem och säga "Vi syns om en vecka! Ha ett fint höstlov!" kom tillbaka. Jag såg mitt senaste dygn flimmra förbi, resan på tåget, då jag inte kunde sitta stilla så jag klampa och klappa i rytm med musiken samtidigt mina medresenärer tittade argsint på mig. Jag såg hur jag råkade öppna bensinluckan på bussen istället för bagage utrymmet, hur jag pratade högt i telefon på bussen till hamnen, också där i samvaro med argsinta medresenärer, lyckan att träffa mamma på båten och få godis köpt åt en, och att få krama djuren och pappa och Sara då jag kom hem. Hem-hem. Hem till Kalmarnäsvägen. Och att få lägga sig i sin säng, efter att gett godnatt-kram till hela familjen. Fast Gullsen-mojsen tyckte tydligen att jag inte gosade tillräckligt med henne.
Allt är bra nu.
//Lisa