Warner' sis. production

Som ni vet vid det här laget älskar jag att lyssna på podcasts, speciellt när jag är ute och går. Ska inte skriva ett inlägg igen om vilka alla anledningar som finns varför det är så otroligt avslappnande och lustfyllt, som det särskilda soundet av inspelade samtalsröster i hörlurarna tillsammans med det underligt betryggande ljudet av gummiskor mot smågrus - Mmm! - eller tillfället när man försvinner bort i deras samtal och glömmer bort vart man går för att sen plötsligt slungas tillbaka av en stark doft av syréner som blommar vid sidan av vägen. Just det ska jag inte skriva om idag.

Men, idag var det Hanapee och Martin i lurarna. Säger bara det, när dom får till det - då får dom till det!! 80% av podden gick jag bara och log det mest bredkäftade grodflinet. Känslan då jag går längs Gröna uddens sandstrand och inte.kan.sluta.le. Där går jag, helt för mig själv och möter såklart en hel drös med människor och jag ler. Som jag ler. En blandad kompott av italienska turister, gamla par och mammor med småbarn. Antingen tror de att jag är en väldigt snäll och trevlig medborgare som ler mot alla hon möter (dom ler tillbaka), en fräck ohyfsad yngling som flinar nedlåtande åt dem hon möter (dom ler inte tillbaka) eller en dårfink som ler det typiska dårskapets leende mot dem hon möter (dom kastar svajiga blickar mot mina solglasögon och styr undan barnvagnen).

När jag är mitt ibland dem härmar Martin Jan Malmsjö och jag brister ut i en skrattfrustning. Nähä, nu ler man inte bara kroniskt längre, nu kör man spontana frustningar in public också.. Här kommer knäppisen

/J