Vädrets makt
Lider ju ständigt av en längtan efter sommaren och det blir bara värre för varje år tror jag. Visst, jag gillar det här med årstider och hade vi inte vintern så skulle väl inte heller sommaren kännas lika fantastisk. Men varför måste den vara så lång? Enligt såna där bilder på året, när man delar upp månader i årstider ni vet, så är ju december januari och februari vintermånader, mars april maj vårmånader, juni juli augusti sommarmånader och september oktober november höstmånader. Klart och tydligt, okomplicerat och jämnt uppdelat.
Men VARFÖR känns det då som att vintern (som inte ens är äkta vinter alla år) håller på i typ 7 månader, sen blir det lite vitsippor i en vecka, man fryser ihjäl i juni eftersom man klär sig för tunnt då man av nån outgrundlig anledning blivit lurad att det är en sommarmånad(?!) och sen är sommaren över ett par veckor senare med 3 myggbett som tveksamt bevis. I bästa fall.
Februari är min sämsta månad och just nu längtar jag nåt infernaliskt efter en sommardag. Allra helst skulle jag faktiskt vilja ha ett sommaråskväder...
Tänk er, himlen blir alldeles mörk. Som färgen på Mårran. Luften känns hög och tung på samma gång och molnen rör sig oroligt och ostrukturerat. Det är som att himlen förbereder sig på strid och det är en rastlöshet och spänning i - bokstavligt talat - luften som bara väntar på att få braka loss. Plötsligt blir det tyst och alldeles stilla. Lugnet före stormen. Och sen kommer det. Lika oväntat som väntat; det väldiga dova mullret. Djupt nerifrån inifrån. Urskogarnas och bergens muller. Och det kommer överallt ifrån. Från marken, träden, himlen. Det rör sig till och med in och genomborrar den egna kroppen. Det är så urmoderjordigt att det blir vackert.
Och så brakar det till och äntligen släpps den lös. Åskan. Vädret.
Det är så skrämmande och ståtligt att jag blir alldeles tagen bara jag tänker på det.
/J
Men VARFÖR känns det då som att vintern (som inte ens är äkta vinter alla år) håller på i typ 7 månader, sen blir det lite vitsippor i en vecka, man fryser ihjäl i juni eftersom man klär sig för tunnt då man av nån outgrundlig anledning blivit lurad att det är en sommarmånad(?!) och sen är sommaren över ett par veckor senare med 3 myggbett som tveksamt bevis. I bästa fall.
Februari är min sämsta månad och just nu längtar jag nåt infernaliskt efter en sommardag. Allra helst skulle jag faktiskt vilja ha ett sommaråskväder...
Tänk er, himlen blir alldeles mörk. Som färgen på Mårran. Luften känns hög och tung på samma gång och molnen rör sig oroligt och ostrukturerat. Det är som att himlen förbereder sig på strid och det är en rastlöshet och spänning i - bokstavligt talat - luften som bara väntar på att få braka loss. Plötsligt blir det tyst och alldeles stilla. Lugnet före stormen. Och sen kommer det. Lika oväntat som väntat; det väldiga dova mullret. Djupt nerifrån inifrån. Urskogarnas och bergens muller. Och det kommer överallt ifrån. Från marken, träden, himlen. Det rör sig till och med in och genomborrar den egna kroppen. Det är så urmoderjordigt att det blir vackert.
Och så brakar det till och äntligen släpps den lös. Åskan. Vädret.
Det är så skrämmande och ståtligt att jag blir alldeles tagen bara jag tänker på det.
/J