Stigen
Varje dag cyklar jag på en liten stig som går från huset där jag bor till promenadvägen inne i de djupa Klinten-skogarna. Till och från jobbet, måndag till fredag. Okej nu har jag ju bara jobbat en och en helv vecka sen mitt eat-pray-love-år så man kanske inte riktigt kan ta hela "varje dag" grejen på allvar..
Men hur som helst, den där lilla stigen får mig på bra humör. Förutom att den bebos av en snigelklan modell större så är det så väldigt mysigt där. På våren är det där som de första blåsipporna dyker upp, sen växlar blommorna färg och stigen kantas plötsligt av ett vitsippehav. Nu är det som att cykla i en nordisk djungel; du måste ducka för en grankvist och sen en klase björklöv. Dina fötter blir blöta av gräset på morgnarna och stigen (som inte är längre än kanske 20 meter) häver sig både uppåt och åt sidorna och avslutar med en liten nerförsbacke. Den är bra dold så man måste veta om att den finns och som tur är verkar inte många göra det. När man cyklar av promenadvägen in på stigen just nu när det är som mest växtlighet tror väl promenerare som råkar se mig att jag blivit knäpp i huvvet och akut sinnesförvirrad när jag plötsligt svänger rätt in i skogen i 90 graders vinkel.
På ena sidan stigen finns ett blått hus där en familj med små barn bor. Nu under deras sommarlov verkar de ofta leka ute på studsmattan på deras parkering. Mellan deras studsmatta och min stig skiljer det bara några meter men tillräckligt mycket träd och gräs för att man inte ska kunna se själva stigen, bara den som befinner sig på den. Nu har det hänt två gånger att jag kommit cyklande förbi, i ganska hög fart, när barnen lekt på studsmattan. Första gången, precis när jag svischade förbi, tittar en av dem upp och säger "Titta! En flicka! Där i skogen!". De andra barnen tittar upp och de följer mig med blicken tills jag svänger ur synhåll.
Andra gången, igår, lekte de också i godan ro när någon plötsligt upptäcker mig och ropar "Titta där! Det är den där flickan igen!"
Jag stannar inte kvar för att höra vad de säger sen. Jag har fart på cykeln och rullar ända fram till cykelskjulet. Dessutom är jag väldigt nöjd med att bara höra deras utrop och sen försvinna. Gillar att de kanske tycker att det är lite underligt och pirrigt när jag åker förbi.. Som en okänd, lite magisk(...) flicka som cyklar förbi inne i skogen och som de kan hitta på egna små teorier och historier om. Jag hoppas att de hittar på en riktigt overklig förklaring.
Och så gillar jag förstås att de kallar mig flickan... Den magiska känslan hade avtagit någon grad om de ropat "Kolla tanten i skogen!". Ytterligare en orsak att trampa fort förbi.
/Jonna - stigcyklist
Men hur som helst, den där lilla stigen får mig på bra humör. Förutom att den bebos av en snigelklan modell större så är det så väldigt mysigt där. På våren är det där som de första blåsipporna dyker upp, sen växlar blommorna färg och stigen kantas plötsligt av ett vitsippehav. Nu är det som att cykla i en nordisk djungel; du måste ducka för en grankvist och sen en klase björklöv. Dina fötter blir blöta av gräset på morgnarna och stigen (som inte är längre än kanske 20 meter) häver sig både uppåt och åt sidorna och avslutar med en liten nerförsbacke. Den är bra dold så man måste veta om att den finns och som tur är verkar inte många göra det. När man cyklar av promenadvägen in på stigen just nu när det är som mest växtlighet tror väl promenerare som råkar se mig att jag blivit knäpp i huvvet och akut sinnesförvirrad när jag plötsligt svänger rätt in i skogen i 90 graders vinkel.
På ena sidan stigen finns ett blått hus där en familj med små barn bor. Nu under deras sommarlov verkar de ofta leka ute på studsmattan på deras parkering. Mellan deras studsmatta och min stig skiljer det bara några meter men tillräckligt mycket träd och gräs för att man inte ska kunna se själva stigen, bara den som befinner sig på den. Nu har det hänt två gånger att jag kommit cyklande förbi, i ganska hög fart, när barnen lekt på studsmattan. Första gången, precis när jag svischade förbi, tittar en av dem upp och säger "Titta! En flicka! Där i skogen!". De andra barnen tittar upp och de följer mig med blicken tills jag svänger ur synhåll.
Andra gången, igår, lekte de också i godan ro när någon plötsligt upptäcker mig och ropar "Titta där! Det är den där flickan igen!"
Jag stannar inte kvar för att höra vad de säger sen. Jag har fart på cykeln och rullar ända fram till cykelskjulet. Dessutom är jag väldigt nöjd med att bara höra deras utrop och sen försvinna. Gillar att de kanske tycker att det är lite underligt och pirrigt när jag åker förbi.. Som en okänd, lite magisk(...) flicka som cyklar förbi inne i skogen och som de kan hitta på egna små teorier och historier om. Jag hoppas att de hittar på en riktigt overklig förklaring.
Och så gillar jag förstås att de kallar mig flickan... Den magiska känslan hade avtagit någon grad om de ropat "Kolla tanten i skogen!". Ytterligare en orsak att trampa fort förbi.
/Jonna - stigcyklist