Inspirazione!
Har nyligen arbetat mig igenom den fantastiska serien New girl! (eller åtm de avsnitt som finns tillgängliga på en viss sida för visst streaming-bruk) Länge tog det innan jag gav serien en chans. Hade liksom fått för mig att jag inte gillade den eller skådespelerskan (Zooey Deschanel), utan att ens ha sett ett helt avsnitt? Bara utav helt vanliga envist förutfattade meningar! :-)))
Men så fel jag hade? Har nu sträcksett avsnitt efter avsnitt under senaste månaden (veckan) och är nu i stadiet då jag vill vara Jessica Day, huvudpersonen. Googlar och youtubar allt som finns om serien och Zooey, har börjat sjunga vissa meningar istället för att prata och funderar i detta nu allvarligt på att färga håret mörkt och klippa lugg.
Jag blir så när jag gillar någon. (På tv). Jag inspireras något så fruktansvärt, nördar in mig i det så till den milda grad och lever mig in i dennes värld, klädstil och/eller beteende. Är det normalt? För en 26-åring? Nåja, spela roll. Who Needs Normal?!?! Är mycket roligare att låtsas vara någon annan roligare person (/på riktigt göra allt i sin makt för att byta personlighet).
Grejen är att detta är något som ganska snabbt brukar blåsa över (som tur är?). För några veckor sen var det Meredith Grey som gällde, Jess's motsats kan tilläggas.. Under årens (årets) lopp har även Malin Olsson, Dita Von Teese, Amanda Seyfried, Shay Mitchell, Hanapee och Elle Woods varit på denna Copy cats tapet. MEEOW! hehe! .................Lite läskigt eventuellt jo, kan hålla med om det nu när jag ser det såhär i text, absolut.
Men so what? Att låta sig inspireras lite oskyldigt är väl inget brott?? Och som sagt, är en periodare och perioderna avlöser varandra ganska snabbt. På samma sätt som förr i världen då lego var grejen ena veckan (och då menar jag ALL IN) för att två veckor senare måla mig igenom varenda målarbok i huset under dygnets alla vakna timmar.
Nu är man äldre, "vuxen" påstår vissa (pff..!), och vi har våra svagheter även nu. Vissa snöar in sig på gardiner och färdigt nötta ramar, andra stalkar fascinerande personligheter.
Under min grundliga research i detta vi kallar cyber space råkade jag trilla över en film i vilken Deschanel spelar; 500 days of summer. Fattar inte att missat denna tidigare?! Kanske är min nya favoritfilm?!? Musiken (ååh musiken!! <3), skådespelarna (förutom you know who även förgrymmat charmige Joseph Gordon-Levitt..!), inslaget av musikal (hihHIhi!! :'-D) och såklart själva storyn. MIN TYP AV FILM EXAKTÖMAANT!
Detta är inte med i filmen men de gjorde det som en litet "komplement". Och det är briljant! (f.ö Deschanel och hennes band som sjunger!)
Men så fel jag hade? Har nu sträcksett avsnitt efter avsnitt under senaste månaden (veckan) och är nu i stadiet då jag vill vara Jessica Day, huvudpersonen. Googlar och youtubar allt som finns om serien och Zooey, har börjat sjunga vissa meningar istället för att prata och funderar i detta nu allvarligt på att färga håret mörkt och klippa lugg.
Jag blir så när jag gillar någon. (På tv). Jag inspireras något så fruktansvärt, nördar in mig i det så till den milda grad och lever mig in i dennes värld, klädstil och/eller beteende. Är det normalt? För en 26-åring? Nåja, spela roll. Who Needs Normal?!?! Är mycket roligare att låtsas vara någon annan roligare person (/på riktigt göra allt i sin makt för att byta personlighet).
Grejen är att detta är något som ganska snabbt brukar blåsa över (som tur är?). För några veckor sen var det Meredith Grey som gällde, Jess's motsats kan tilläggas.. Under årens (årets) lopp har även Malin Olsson, Dita Von Teese, Amanda Seyfried, Shay Mitchell, Hanapee och Elle Woods varit på denna Copy cats tapet. MEEOW! hehe! .................Lite läskigt eventuellt jo, kan hålla med om det nu när jag ser det såhär i text, absolut.
Men so what? Att låta sig inspireras lite oskyldigt är väl inget brott?? Och som sagt, är en periodare och perioderna avlöser varandra ganska snabbt. På samma sätt som förr i världen då lego var grejen ena veckan (och då menar jag ALL IN) för att två veckor senare måla mig igenom varenda målarbok i huset under dygnets alla vakna timmar.
Nu är man äldre, "vuxen" påstår vissa (pff..!), och vi har våra svagheter även nu. Vissa snöar in sig på gardiner och färdigt nötta ramar, andra stalkar fascinerande personligheter.
Under min grundliga research i detta vi kallar cyber space råkade jag trilla över en film i vilken Deschanel spelar; 500 days of summer. Fattar inte att missat denna tidigare?! Kanske är min nya favoritfilm?!? Musiken (ååh musiken!! <3), skådespelarna (förutom you know who även förgrymmat charmige Joseph Gordon-Levitt..!), inslaget av musikal (hihHIhi!! :'-D) och såklart själva storyn. MIN TYP AV FILM EXAKTÖMAANT!
Detta är inte med i filmen men de gjorde det som en litet "komplement". Och det är briljant! (f.ö Deschanel och hennes band som sjunger!)
Okej, det var kvällens megainlägg. Tack för nu.
/J