30.4
Känslan att göra en tenta.
Jag går runt med ett komplett känslospektra under hela tiden jag studerar. Det är både bland det bästa och det värsta jag har gjort. Att alltid ha något att plugga och aldrig bli riktigt färdig. Det är en stress som är otroligt tärande och uttröttande. Men att gå till skrivsalen i Solna på tentadagen, hitta sin plats och vid prick klockan 9.00 få vända bort öppningsbladet och läsa första frågan, det är också en mycket speciell stund. När allt det som pluggats, tvingats och tryckts in under de senaste dagarna, veckorna, månaderna nu ska nedpräntas på pappret framför dig. Du ska bevisa att du tagit in ny kunskap, lärt dig något helt nytt och det under en ofta för kort tid för att det ska kännas riktigt tryggt och behagligt. Det är nu det är upp till bevis. Skriv av dig allt du kan!
Igår hade vi en muntlig, praktiskt tenta i fysioterapi. Tre stycken var vi; jag, Linda och Victoria, som väntade utanför grupprum 1 klockan 10.59 på att vår examinator skulle komma och släppa in oss till tentarummet. Sällan annars i livet vet man så säkert att det är nu, nu klockan 11 det gäller. Jag har ca 1 timme på mig att prestera så bra som möjligt för sedan är det över och finns inget mer du kan göra åt saken. Bedömningen ligger i någon annans händer. Din prestation, ditt slit de senaste veckorna, all din tankeverksamhet och allt det du ägnat så mycket av din tid och ditt känsloregister åt, det ska nu bedömas. Och vad är du egentligen, om inte dina känslor, upplevelser och det som de kretsar omkring? Det är ju det som bygger ditt humör, din personlighet och.. ditt liv, faktiskt. Så rent krasst kan man säga att tentaexaminatorn egentligen ska bedöma dig, efter det här, ditt bevisande under senaste timmen.
Okej, så får jag inte säga. Vi har lärt oss, åtminstone i teorin och enligt kloka klichéartade instagramaffirmationer, att vi inte är våra prestationer. Jag är mer än mina prestationer. Men, prestationerna och det vi gör med/i/av våra liv, är det inte just det som formar oss och leder till dem vi blir och är? Inte hela du, men så pass mycket att det påverkar dig. För olika lång period och till ganska stor del tror jag i alla fall. Jag är medveten om att det är såhär någon med ”duktig-flicka”-syndromet talar. Men ja, jag är flickbarn av min tid. Så som skolan har uppfostrat mig under hela min uppväxt; det är hur fungerar jag nu, formad av förväntningar på mina prestationer. Jag hoppas dom är nöjda. Så när domen kommer, i detta fall för denna praktiska tenta, då är det inte mitt resultat på pappret jag är orolig för. Det finns omtentor. Men mina känslor, mitt mående de kommande dagarna och veckorna, det är det jag är orolig för. För det är inte bara en kort en timmes prestation det handlar om, det är det mesta av min vakna tid i mitt liv under de senaste veckorna det gäller. Och det är inte något jag vill ha underkänt i. Jag vill att det jag ägnar den absolut största delen av min vakna tid åt ska bli godkänt, ja allra helst berömmas för.
Så där sitter jag alltså, framför kvinnan som har mitt mående i sina händer. Jag tänker att hon är min Tom Hanks-vakt och jag sitter på The green mile. Jag tänker också att jag är för teatralisk och att det faktiskt bara handlar om en tenta….......men en tenta jag så himla gärna vill klara!! Hon bläddrar bland sina papper, försöker hitta min del, pratar lite om tentadelarna, ler, jag ler tillbaka men utstrålar mest frågetecken. Och så meddelar hon att jag är godkänd. Att det där gick ju väldigt bra.
Den känslan som infinner sig då. Den överväger all stress och ångest, de senaste nätterna som jag sovit dåligt och de långa dagarna med slit och trötthet. Jag vet inte om det är helt fantastiskt eller lite ledsamt att jag låter detta påverka mig så. Men jag vet i alla fall att den här känslan gör alltihop värt och är orsaken till att jag tycker att plugga är det bästa jag vet! Och det värsta.