Urk
ÅååH känner en jobbig stress just nu. En sån där långdragen och trög som antagligen utsöndrar miljoner av kroppsnerbrytande kortisolhormoner........
Det är typ hundratusen smågrejer som jag måste besluta och ta tag i och fixa men jag gör det aldrig utan kommer alltid på det när jag cyklar/skrapar tandsten/ska somna. Tillfällen när jag helt enkelt inte kan ta tag i det. Så dom förblir ogjorda och obeslutade och ligger istället över mig som ett fisknät.. jäkligt tövligt alltså!!!
Är inte ens så värst seriösa grejer. Inget livsavgörande om man säger så... Men bara för att dom är så sakolis många och halvdiffusa ger dom mig sån himla ångest.....!!!!??!
Typ detta:
- semesterveckor. När var hur???
- resorna i mitt liv. När var hur medvilkapengar???
- hälsopedagogiken. Gå kurs/gå inte kurs? Orka lägga tid och energi på nåt halvpeppigt/vara en quiter...?
- Träningsverkets medlemsfest. Gå/inte gå? Råkade anmäla mig vid ett svagt ögonblick. Ville vara snäll? Men vet inte om jag kan eller har tid. Inget stort problem kanske ni tycker. MEN JO DET ÄR DET!!!!!!!!!!!!!!
Plus som sagt 99 996 små obetydliga irriterande grr%a#OIY#?&!("-saker till..
Det jobbigaste av allt är dock fredagens hittepå. Fattar inte hur det blev så men ska tydligen stå på en himla mässa och representera jobbet?! Redan från början ville jag inte och försökte avstyra det hele men nån annan på jobbet tyckte det skulle vara bra reklam. Och så tittade alla på mig. Jag är ju tydligen den enda som inte har barn/husbygge/liv värt att leva och som istället ska kunna lägga tid på att stå i en ful monter och le korkat 6,5 timmar en fredag. Och jag sa "Okej men jag vill inte göra det ensam". "Nej nej" sa dom.
Men nu, 4 veckor senare, ska jag ändå stå där, helt solo, och lägga hela min LEDIGADAG på nån jäkla pruttmässa?!!?
Det är typ hundratusen smågrejer som jag måste besluta och ta tag i och fixa men jag gör det aldrig utan kommer alltid på det när jag cyklar/skrapar tandsten/ska somna. Tillfällen när jag helt enkelt inte kan ta tag i det. Så dom förblir ogjorda och obeslutade och ligger istället över mig som ett fisknät.. jäkligt tövligt alltså!!!
Är inte ens så värst seriösa grejer. Inget livsavgörande om man säger så... Men bara för att dom är så sakolis många och halvdiffusa ger dom mig sån himla ångest.....!!!!??!
Typ detta:
- semesterveckor. När var hur???
- resorna i mitt liv. När var hur medvilkapengar???
- hälsopedagogiken. Gå kurs/gå inte kurs? Orka lägga tid och energi på nåt halvpeppigt/vara en quiter...?
- Träningsverkets medlemsfest. Gå/inte gå? Råkade anmäla mig vid ett svagt ögonblick. Ville vara snäll? Men vet inte om jag kan eller har tid. Inget stort problem kanske ni tycker. MEN JO DET ÄR DET!!!!!!!!!!!!!!
Plus som sagt 99 996 små obetydliga irriterande grr%a#OIY#?&!("-saker till..
Det jobbigaste av allt är dock fredagens hittepå. Fattar inte hur det blev så men ska tydligen stå på en himla mässa och representera jobbet?! Redan från början ville jag inte och försökte avstyra det hele men nån annan på jobbet tyckte det skulle vara bra reklam. Och så tittade alla på mig. Jag är ju tydligen den enda som inte har barn/husbygge/liv värt att leva och som istället ska kunna lägga tid på att stå i en ful monter och le korkat 6,5 timmar en fredag. Och jag sa "Okej men jag vill inte göra det ensam". "Nej nej" sa dom.
Men nu, 4 veckor senare, ska jag ändå stå där, helt solo, och lägga hela min LEDIGADAG på nån jäkla pruttmässa?!!?
Jag ohohooorkar inte..!! >:'-( (hehe den där smileyn ser ut som en indianhövding)