Warner' sis. production

Börjar bli mer och mer övertygad om att jag borde vara tonåring nu istället för 10 år sen då jag var det. På ett sätt tycker jag synd om dom, di små barna, som växer upp i en värld där man ständigt kan jämföra sig med andra på sociala, personliga och yttre plan. Där man "måste" vara uppkopplad hela tiden, växa upp snabbt och ha krav högre än någonsin på att lyckas = vara snygg, vara rik, ha många kompisar eller ännu hellre följare och likes, vara kreativ(ast) och helst försörja sig som entreprenör och/eller bloggare samt äta picknickar med ditt stora sköna kompisgäng och dricka bubbelvin med dyra jordgubbar i ungefär jämt. Främst för att kunna instagramma det med två eller tre magiska filter över. Så ja, pressen är ganska gigantisk och som liten på väg till stor är det inte alltid så lätt att se och förstå vad som egentligen är viktigt i livet.
Okej nu skriver jag som om jag var 150 år...

Men iaf. Förutom den Stora Pressen så tror jag ändå att jag skulle få ut mer av att vara 15-16 nu än jag tycker jag gjorde då. På den tiden trodde jag att det fanns två lägen. Antingen var man snäll och duktig (vilket jag var. Vilket i efterhand känns ganska tråkigt. Stabilt och bra betyg ja. Men tråkigt). Eller så var man en gangster, en bråkig odåga som söp ner sig varje helg på Lilla holmen, drogade ihjäl sig och hamnade på ungdomsanstalt om en överlevde så länge. Och det kändes ju inte så lockande av uppenbara skäl. Det jag liksom inte förstod då var att det ju finns så mycket däremellan! Man behöver inte vara ett hämningslöst adrenalinsuktande freak, men man behöver inte heller vara det frommaste lammet på ängen..

Idag finns det så mycket mer för ungdomar att relatera till. Internet har ett oförtjänt dåligt rykte tycker jag. Finns hur mycket bra som helst där; youtube-kanaler, bloggar, vloggar, tv-program, twitter m.m som breder ut en hel värld, bara några knapptryck bort..! Det finns alltid någon som gillar det du gillar där ute, någon som kan inspirera dig och troligen någon som är värre. Och jag tror det är precis det som tonåringar behöver; andra människor som visar att du inte är ensam och att du inte är så himla konstig ändå.
Finns förstås mycket idioti också och det gäller ju att vara kritisk till det man ser. Något som borde vara en självklarhet att ta upp i skolan, av insatta vuxna som vet vilka forum ungdomarna rör sig på och som *hänger med*. Tror dock inte man ska underskatta dagens ungdomar (och där kände jag mig som 150 år igen jihu). Det går liksom inte att jämföra hur en 15-åring scrollar genom facebook feed:en och hur en nybliven fb användande 55-åring gör detsamma. Det förstår nog alla som haft en förälder, släkting eller vad som helst 50+ som plötsligt börjat pröva sina vingar i samma sociala medie-luftrum som du själv.. De unga idag är uppväxta med det här och är, vad jag kan se, oftast mycket mera kritiska till vad de läser och ser på internet än vad deras föräldrar är.

Går ju inte att göra ogjort det som varit och inte är det ju så att jag ångrar hela min tonår. Jag var den jag var då och trivdes nog väldigt bra med det. Och jag skulle aldrig vilja byta bort att jag fick vara barn och leka så länge som jag kunde och inte satt framför en ipad eller dataskärm största delen av min uppväxt.
Men. Jag tror att det utbud av igenkänningsmöjligheter, information och kreativitet som finns idag, mycket tack vare internet, skulle gjort min världsbild, mitt allmänna engagemang och min självbild bredare och mer tillåtande än vad den kanske var.

Det är vad jag tror.

/Jonna